Herrejävlar.
Och ja, herrejävlar vad längesen det var jag bloggade, eller ens var inne på min blogg, eller på blogg.se... Här är man borta lite längre än ett år och dom har ändra på allt! (guldstjärna till den som kan säga ifrån vilken känd disney-film jag tyyyp tog den där meningen från).
I alla fall, som jag precis själv märkte så var mitt senaste inlägg från december 2011, en sjukt intressat (för er) julklappsönskelista.
Jag tänker inte ge något dyrt och heligt löfte om att jag ska börja blogga igen, eller ens uppdatera mycket oftare än en gång om året, men just ikväll blev jag sugen, RIKTIGT sugen, på att skriva lite härlig skit. Och vart annars skulle jag göra det än här? Dagbok slutade jag med (officiellt) när jag var runt 15, så det var inget alternativ.
Och nu insåg jag precis att jag inte har den blekaste jävla aning om vad jag ska skriva om. Mitt jobb? HA, vilket skämt, försök hitta något intressant med att flippa burgare och ösa pommes... Nej det duger inte!
Mitt kärleksliv? HAHA, ja om mitt jobb är ett skämt så vet jag inte vad det skulle vara, en hel komedi? Nej på den fronten finns det inte mycket att skriva om heller, mest för att jag själv har valt att ha det så, ensam är stark eller något sånt (fast det skriver jag ju bara så ni inte ska förstå att jag är helt värdelös på att vara singel, vilket jag faktiskt är och det ÄR synd om mig, jag är för bra för alla, för snygg för dom flesta och ALLDELES för kräsen för mitt eget bästa.)
Jag skulle säkert kunna få ner en eller ett par meningar om mitt senaste besök i London, eller besöket jag fick från London, eller att jag ska åka tillbaka till London i mars, men jag tror inte att det hade höjt standarden på det här inlägget nämnvärt. Börjar faktiskt ifrågasätta varför jag ens började skriva något alls, men nu känns det som att jag har skrivit för många ord för att bara trycka crtl-A-delete... Fast å andra sidan, det kan inte vara så hemskt många vilsna själar som faktiskt hittar hit ändå, och ännu färre som fakiskt läser det här så vad spelar det för roll?
Jag skyller hela den här floppen till inlägg på Rina, det är utan tvekan hennes fel att jag satte igång att skriva över huvud taget! Du borde skämmas.
Nej, så mycket bloggande kommer det nog inte bli från min sida hädanefter, men man vet ju faktiskt aldrig, mitt liv kanske helt plötsligt blir sjuhelvetes intressant och äventyrligt (mirakel sker ju faktiskt, har jag hört..) och i så fall lovar jag att uppdatera mer flitigt!
Tills dess, adjöss och tack för fisken!
/S.
I alla fall, som jag precis själv märkte så var mitt senaste inlägg från december 2011, en sjukt intressat (för er) julklappsönskelista.
Jag tänker inte ge något dyrt och heligt löfte om att jag ska börja blogga igen, eller ens uppdatera mycket oftare än en gång om året, men just ikväll blev jag sugen, RIKTIGT sugen, på att skriva lite härlig skit. Och vart annars skulle jag göra det än här? Dagbok slutade jag med (officiellt) när jag var runt 15, så det var inget alternativ.
Och nu insåg jag precis att jag inte har den blekaste jävla aning om vad jag ska skriva om. Mitt jobb? HA, vilket skämt, försök hitta något intressant med att flippa burgare och ösa pommes... Nej det duger inte!
Mitt kärleksliv? HAHA, ja om mitt jobb är ett skämt så vet jag inte vad det skulle vara, en hel komedi? Nej på den fronten finns det inte mycket att skriva om heller, mest för att jag själv har valt att ha det så, ensam är stark eller något sånt (fast det skriver jag ju bara så ni inte ska förstå att jag är helt värdelös på att vara singel, vilket jag faktiskt är och det ÄR synd om mig, jag är för bra för alla, för snygg för dom flesta och ALLDELES för kräsen för mitt eget bästa.)
Jag skulle säkert kunna få ner en eller ett par meningar om mitt senaste besök i London, eller besöket jag fick från London, eller att jag ska åka tillbaka till London i mars, men jag tror inte att det hade höjt standarden på det här inlägget nämnvärt. Börjar faktiskt ifrågasätta varför jag ens började skriva något alls, men nu känns det som att jag har skrivit för många ord för att bara trycka crtl-A-delete... Fast å andra sidan, det kan inte vara så hemskt många vilsna själar som faktiskt hittar hit ändå, och ännu färre som fakiskt läser det här så vad spelar det för roll?
Jag skyller hela den här floppen till inlägg på Rina, det är utan tvekan hennes fel att jag satte igång att skriva över huvud taget! Du borde skämmas.
Nej, så mycket bloggande kommer det nog inte bli från min sida hädanefter, men man vet ju faktiskt aldrig, mitt liv kanske helt plötsligt blir sjuhelvetes intressant och äventyrligt (mirakel sker ju faktiskt, har jag hört..) och i så fall lovar jag att uppdatera mer flitigt!
Tills dess, adjöss och tack för fisken!
/S.
JULKLAPPAR
(får jag inte det här armbanet dör jag lite, rääkaaaa!)
Så, ja, topshop.com är du snäll, puss!
/Sannicorn
Lights will guide you home.
har nog haft den värsta natten på länge, usch.
ja, jag vet att det hela kommer låta så fruktansvärt löjligt egentligen.
började med att jag kände mig allmänt ensam, alla antingen sov eller jobbade, förutom jag då som råkar vara helt själv hemma och piggsomfan.
skulle ut och sätta mig på trappan och ta en cigg tänkte jag, innan jag skulle, trots min pigghet, gå in och lägga mig.
såg att det låg något på stenplattorna nedanför trappan när jag öppnade dörren för att gå in igen. det var en liten stackars näbbmus, jag antog att katten hade lagt den där som någon slags present till mig.
det värsta var ju att den inte var död.
den var förlamad.
den låg på rygg, med framtassarna vevande, samtidigt som den nosade i luften med sin lilla nos. bakbenen rörde sig inte, inte den lilla svansen heller. den bara låg där, ensam och säkert rädd. jag vet att dom inte tänker så, näbbmöss, men det såg så ut i mina ögon.
jag bröt ihop totalt. jag kunde inte förmå mig att göra slut på den, som katten hade misslyckats med. jag kunde bara inte, kunde inte hjälpa den alls. ringde mamma och stortjöt i telefonen medans jag berättade vad som hade hänt, eller hände. hon sa att det bästa jag kunde göra var att antingen hjälpa den att dö eller låta den vara och hoppas på att katten skulle komma tillbaka. hon sa att det var fint att jag brydde mig så mycket, även om det bara gällde en liten näbbmus. jag försökte få tag på en killkompis som jag hoppades hade kunnat komma och göra det jag inte kunde, men han hade ingen bil. då fick jag istället tag på mikklo, men han jobbade och skulle inte komma hem förrens flera timmar senare.
så där satt jag, ensam och ledsen över den stackars näbbmusen, som fortfarande, utan framgång, låg och vevade med sina små framtassar. satt säkert i nästan en timme ute på trappan, helt förstörd. tillslut började det regna, och jag ville inte att den lilla näbbmusen skulle ligga där, ensam, rädd, skadad, frusen - och blöt. så jag gick in och hämade lite hushållspapper, la över näbbmusen där i och la den i våran gamla kaninbur, så det i alla fall inte skulle regna på den. sen gick jag in och la mig, fortfarande lika ledsen.
kunde knappt gå ut och titta i kaninburen idag, men var ju till sist tvungen. där låg den lilla näbbmusen, men nu var också framtassarna och nosen lika stilla som resten av den lilla kroppen. jag smsade mamma och frågade om det var okej att jag begravde den i trädgården, och det var självklart tyckte hon.
så jag grävde en liten grop under vårat kastanjeträd, hämtade nytt hushållspapper och virade in näbbmusen i det. när jag hade grävt igen hålet såg det ut precis som att ingenting låg där under, så jag snickrade ihop ett litet kors som jag stack ner i marken på stället där den lilla näbbmusen nu var begravd.
ah tja liksom, jag är 20 år, och jag blir helt förstörd av att en liten näbbmus blivit förlamad, och inte nog med det, jag begraver den med och gör dessutom ett kors till graven. herregud, ibland kan man ju undra om jag inte blir mindre för varje dag istället för äldre.
/sanna (ledsen) unicorn
ja, jag vet att det hela kommer låta så fruktansvärt löjligt egentligen.
började med att jag kände mig allmänt ensam, alla antingen sov eller jobbade, förutom jag då som råkar vara helt själv hemma och piggsomfan.
skulle ut och sätta mig på trappan och ta en cigg tänkte jag, innan jag skulle, trots min pigghet, gå in och lägga mig.
såg att det låg något på stenplattorna nedanför trappan när jag öppnade dörren för att gå in igen. det var en liten stackars näbbmus, jag antog att katten hade lagt den där som någon slags present till mig.
det värsta var ju att den inte var död.
den var förlamad.
den låg på rygg, med framtassarna vevande, samtidigt som den nosade i luften med sin lilla nos. bakbenen rörde sig inte, inte den lilla svansen heller. den bara låg där, ensam och säkert rädd. jag vet att dom inte tänker så, näbbmöss, men det såg så ut i mina ögon.
jag bröt ihop totalt. jag kunde inte förmå mig att göra slut på den, som katten hade misslyckats med. jag kunde bara inte, kunde inte hjälpa den alls. ringde mamma och stortjöt i telefonen medans jag berättade vad som hade hänt, eller hände. hon sa att det bästa jag kunde göra var att antingen hjälpa den att dö eller låta den vara och hoppas på att katten skulle komma tillbaka. hon sa att det var fint att jag brydde mig så mycket, även om det bara gällde en liten näbbmus. jag försökte få tag på en killkompis som jag hoppades hade kunnat komma och göra det jag inte kunde, men han hade ingen bil. då fick jag istället tag på mikklo, men han jobbade och skulle inte komma hem förrens flera timmar senare.
så där satt jag, ensam och ledsen över den stackars näbbmusen, som fortfarande, utan framgång, låg och vevade med sina små framtassar. satt säkert i nästan en timme ute på trappan, helt förstörd. tillslut började det regna, och jag ville inte att den lilla näbbmusen skulle ligga där, ensam, rädd, skadad, frusen - och blöt. så jag gick in och hämade lite hushållspapper, la över näbbmusen där i och la den i våran gamla kaninbur, så det i alla fall inte skulle regna på den. sen gick jag in och la mig, fortfarande lika ledsen.
kunde knappt gå ut och titta i kaninburen idag, men var ju till sist tvungen. där låg den lilla näbbmusen, men nu var också framtassarna och nosen lika stilla som resten av den lilla kroppen. jag smsade mamma och frågade om det var okej att jag begravde den i trädgården, och det var självklart tyckte hon.
så jag grävde en liten grop under vårat kastanjeträd, hämtade nytt hushållspapper och virade in näbbmusen i det. när jag hade grävt igen hålet såg det ut precis som att ingenting låg där under, så jag snickrade ihop ett litet kors som jag stack ner i marken på stället där den lilla näbbmusen nu var begravd.
ah tja liksom, jag är 20 år, och jag blir helt förstörd av att en liten näbbmus blivit förlamad, och inte nog med det, jag begraver den med och gör dessutom ett kors till graven. herregud, ibland kan man ju undra om jag inte blir mindre för varje dag istället för äldre.
/sanna (ledsen) unicorn
